Riesenschnauzer

Pålitlig brukshund i vått och torrt.

Med sitt stora självförtroende, sin humor och tolerans mot människosläktets fel och brister omtalas gärna riesenschnauzern av de ”redan frälsta” som det självklara valet för gourmeten, för den som vill ha mycket hund för pengarna – och som vill ha det i den bästa av förpackningar.

Riesenschnauzern är en robust brukshund som utan att blygas kan inräkna sig bland våra absolut pålitligaste arbetshundar. På koppelpromenader och i umgänget med familjen till vardags kan den konsten att slappna av, rent av förefalla snudd på loj, men när dess tjänster efterfrågas förändras hunden i en handvändning. En sann riesenschnauzer är alltid pigg på arbete och gläds med både kropp och själ åt de uppgifter som ägaren ger den.

Stor o stark

Bestämmer man sig för en riesen ska man vara klar över storleken som vanligen ligger runt 65 cm och ofta därutöver och vikten, som hos en hanhund kan nå över 40 kg.

Mitt möte med Riesen

Ibland får ni en story om vem vi är, och här tänker jag berätta om vem jag är eller vad jag gjort i hundvärlden. Idag föder jag upp Riesenschnauzer,  jag tycker om kloka, snygga hundar som följer rasstandarden, med andra ord ser ut som en riesen ska, och är som en riesen.  

Riesenschnauzer,
jag köpte min första riesen 1982, som då blev min 4:e hund, jag valde noga då jag ville ha en bra hund, alltså ett gott huvud, men jag hade sett en del och tyckte verkligen inte att alla var vackra och jag ville ha en snygg hund. Jag har alltid gillat att vila ögonen på vackra saker, det ger mig så mycket att njuta av, att bara "se" vackra ting. Så jag hittade en tik som skulle ha valpar som man hade gjort L-test (polistest) på med mycket bra resultat, och hon var parad med en tysk  utställningshane. Toppen!

Och det blev verkligen toppen, vilken hund jag fick, Bauer fick han heta, vi bodde på en gård, en ridanläggning med mycket folk och hästar och han fungerade perfekt i den miljön. Gårdshundar som dom är, framavlade så ursprungligen.  Han var på flakvagnen när vi körde in hö och helt underbar med alla barn och övriga djur på gården. Jag tränade lydnad och spårade med honom, när vi hade lite ledig tid och han var med oss ut på hästhoppningen på helgerna.

För mig var han drömmen om hur en hund ska vara och hur en riesenschnauzer fungerar som bäst. I vårt jobb med mycket större djur och mycket, eller många människor i alla åldrar måste en hund fungera till hundra1 procent. Fyra barn blev det i familjen till slut den sista fick han vara med att ta hand om vilket han gjorde med bravur från 1,5 års ålder. 

Som vi gärna vill, så skulle jag kunna berättta hur mycket som helst om denna Bauers varande i sitt liv. Helt makalös. Han blev 13 år.

Nåväl det kom några år i mitt liv då det inte blev tid till djur i närheten överhuvudtaget, så som jag egentligen alltid levt, men nu var det jobb som gällde tills jag inte klarade det  längre och beställde en ny hanvalp som var det som passade mig bäst, här fick jag lära mig skillnaden som fanns i rasen, och i tre år kämpade jag .

Självklart älskade jag denna min hund, men det var inte i närheten av vad jag haft tidigare, det fanns inget inre lugn, det fanns ingen av och på knapp, den var alltid på, överpå, jag vill säga att kombinationen gav en överstressad, taggad hund som trodde trots min erfarenhet av stora djur  att allt måste vara över 100% jämt. Trots kurser ochträning av mycket duktiga människor och till slut tjänstehundsutbildning som varade i 1 år av övernitisk instruktör, men ändå det roligaste träning och jobb jag gjort med hund. Så gav jag till slut upp. Jag ville inte vara den som alltid måste vakta före eller militäriskt bestämma över en hund som alltid trodde att han skulle vara framme först i alla situationer.

Den tiden med hund som alltid innebär nya bekantskaper och social kontakt och att visa upp något som man är stolt över blev tvärt om.

Jag omplacerade honom.

Det var i slutet på den perioden som jag frågade AfRS styrelse och dåmera ROR ansvarig om det fanns någon verksamhet med Riesen, jag tyckte då att en riesenhane var så komplicerad att det behövdes proffshjälp just på rasen.

Jag hade då varit uppe på Kopparbo, det stora lägret med riesen för att få hjälp med min hund av uppfödaren. 

Nåväl på den tiden var det Lotta Andersson som var ROR-ansvarig så jag ringde henne och till slut satt vi en kväll här hemma och skrev brev till Skåneregionens riesenfolk om de kunde vara intresserade av att vi körde igång en verksamhet för riesen här i Skåne. Och vi bjöd in till en träff på Göinge Broby Brukshundklubb. Där träffade jag Håkan Oldskog och berätta om mina tankar om möten med folk som ville få hjälp eller bara träffas för att de hade samma ras. Håkan som tidigare suttit med i den lokaldelen som funnits i Skåne tyckte det var en spännande idé och att det kunde vara kul att testa, att få igång något igen.

Vi skulle träffas en gång i månaden för att folk skulle känna att de kunde få hjälp med eventuella problem eller annat som behövdes med sina hundar. Under de här två åren satt jag med i Afrs styrelse som kassör under tiden Katinka Ryttse satt som ordförande. Och i övergången när Bettan Asplund blev ny ordförande, Bettan tipsade mig om att det fanns en kille som var duktig med riesen som hette Affe Karlström  då jag sökte någon som kunde ta hand om en eventuell problembit. Jag ringde Affe och berättade om vad som höll på att hända och om våra möten med riesen och behovet av träning och hjälp, för folk.

Vi hade en hel del folk som kom med sina riesenhanar och stod längs bort och vågade inte komma fram för de skämdes över sina bråkiga hundar som de inte fick någon hejd på i sådana här situationer, även tikar.  Meningen var att man ska inte behöva skämmas över sin hund utan man ska kunna vara stolt över sin hund. Men på dessa träffar stod man längs bak och långt bort , vilket man var van vid om man vågade ha hunden med.

I samma veva fick jag av en god vän veta att det hade kommit en liten valp  tillbaka, som ägaren inte ville ha för hon hängde i gardinerna och var för jobbig, hon hade dessutom mycket päls. Hon blev hämtad tillbaka av uppfödaren och jag som tyckte att detta måste vara något jag ville ha och ringde uppfödaren och sa att den vill jag ha om jag får köpa den. Jag var ju lite orolig eftersom den lilla bara varit borta hos någon i två veckor från den levererats. Hur skulle kontakten med människor vara ? Men det fick jag se när jag såg valpen,  efter en händelserik resa till Skövde, där kamremmen gick på min Audi och jag fick ta en hyrbil och äntligen kom fram och fick se det ljuvligaste jag sett, denna lilla skrutta som satt med ögonen fästa på Richard och väntade på mat. Oron över att få eventuella problem med kontakt var över efter fem minuter  och jag åkte därifrån Kulabo och Richard Stenqvist med det bästa som hänt på länge.

Nåväl, vi hade mycket folk som kom på våra träffar och jag  började med att följa med i det gäng som Håkan var med i och tränade sök. Söket blev det vi tränade varje helg i flera år en kanontrevlig sysselsättning  och träning för hund och folk.

Vi testade med riesenträffar och kom fram till att detta var en bra grej. Mitt mål var att komma från gräsrotsnivån, det var där folk behövde hjälp med sina hundar, sen kunde styrelsen i Afrs jobba med de andra frågorna, för oss där nere var det ingen som hade tid med, det skulle vi ändra på. 

Vi gillade denna ide och  ansökte om att vi skulle få bli ett lokalområde under AfRS. och vi bildade styrelse. Jag satt som ordförande, Affe som vice och Karin som kommit med blev kassör och Håkan blev väl ledamot eller om han fick börja som sekreterare. Minnet sviker!

Jag tog också kontakt med Halens Camping eftersom jag hade varit på ett träningsläger där, och visste att det fanns fantastiska marker och att de hade hundgrupper, boende där när de tränade och  vi startade vårt första riesenläger. Jag gjorde mängder av Chili Con Carne och vi bjöd på middagen när alla kom.

Vi fick bli ett LO, Skåne-Blekinge Lokalområde och vi kallade det SBLO, numer heter det RIS.

Och detta har ju växt kan man säga. Lite kort ,vi hade en träff i månaden med olika aktiviteter och utökande lägret till ett på våren också. Jag satt som ordförande i 4-5 år och sedan gick bollen vidare till Eva.

Och jag själv var igång med att bygga upp mitt företag med klipp och trim och min tanke på avel , och det är vad som har sysselsatt mej  sedan dess.

Avel var något som fascinerat mig sedan min tid med hästarna, vi hade tre stycken ston och jag köpte  också in en hingst. Mina ston blev prestationsston, då jag trodde på iden med hästar som var byggda för de de skulle göra och ha ett bra huvud för detsamma, var ett måste.

Då var det vanligt att man tog en topphingst på vilket sto som helst och trodde att det skull bli en bra häst.

Med de ston vi hade, som själva hade presterat svår  hoppning och hade att fantastiskt hopphuvud, var det lätt att välja riktigt bra hingstar.  Jag ska inte gå vidare in på detta, men ett av mina ston vi utbildat som ung häst och som dottern sedan red och ridit och tävlade, exporterades till en fransk toppryttare och  gick Volvo World Cup.

Jag vill ha en bra avel där vi får fram friska hundar som är rastypiska, vackra att se på och som fungerar bra mentalt som den fantastiska gårdshund med allmän inriktning som rasen  är. Du kan själv välja vad du vill göra tillsammans med din vän och det ska fungera utan att du ska behöva stå längst bak någonstans och skämmas över vad du har i kopplet. Man ska vara stolt över sin kompis.

Nobody put baby in a corner... var det inte så kanske.

Min avel vart vill jag nå!

Först måste jag då prata om det jag hör när folk ringer och frågar om valp. Då har dom ringt runt till olika kennlar och fått reda på att det finns utställningskennlar och brukskennlar?  Och undrar vad är jag för kennel?

Ja det kan man fråga sig, jag vet inte att det finns några utställningskennlar inte här i Sverige och inte utanför heller, vad jag vet och jag föder upp Riesenschnauzer! För vadå, jo för den underbara  fantastiska familjehund, kompis träningskamrat som den är.

Och jag behöver knappast göra en ny rasbeskrivning här, att riesen är en brukshund är en självklarhet, annars hade den inte varit intressant för mig, fortsatt ska vi ha en ordentlig  benstomme, en riesen ska inte se ut som en pudel eller foxterrier i kroppen.

Benen ska vara paralella och tassarna inte peka annat en rakt fram, hunden ska stå i balans under sig själv med ett utvecklat förbröst och en välliggande skuldra.

Öronen sitter så att främre sidan av örat ligger an mot huvudet, och stopet ska synas  så att ögonbrynen hamnar rätt över ögonen, som är mörkbruna.

Sträv päls med underull,  dom ska kunna bli tjänstehundar och då behöver de också en päls för det.

Det ska finnas ett lugn och stabilitet, och det ska finnas lyhördhet och motor när du begär eller behöver använda det i skogen eller  vid arbete. Jag kan rabbla lite till, och för mig så är allt detta viktigt. Den här hunden är en fantastisk helt underbar ras för den aktiva frilufsfamiljen som älskar att alltid ha kompisen med, och på gården där den aktivt kan delta i mycket arbete.

Med lugnet och stabiliteten fungerar den fantastiskt med barnen, när vi gen den respekt och hänsyn som vi alla behöver i sociala sammanhang.

Jag vill inte ta fram en hund som du ska ha i hundrum , bur eller i hundgård hela dagarna för att den inte fungerar bland folk och fä. Jag vet alltför många som har varit tvungna att ändra hela sin livstil för en riesen skull. Det är inte meningen, man ska vara stolt över sin hund.

Till skillnad från en del bryr jag mig om exteriören, det är en del i helheten och en viktig del. Jag kommer från hästvärlden och den världen är lite större och framför allt kostar den lite mer, vilket innebär att brukbarheten är a och o, och det tullar man inte på, där säger det sig självt att en hästs byggnad är en fulländning i sig för att den ska kunna fungera och att varje häst som avlas fram bör gå en viss utbildningsnivå. Och till varje häst krävs en ryttare, det vet vi.

En hingst till avel ska avlägga bruksprov i förmåga och utseende och gångarter, den behöver däremot inte möta spöken i skogen :) och inte heller vara med på jakt förrän det är dags och då är den tränad fram till det.

Och så är det man tränar fram till resultat.

Nåväl tillbaka till HUND.

Ni som har orkat läsa så här långt kanske förstår att jag är ute efter en sund frisk både kroppsligt och mentalt och bra byggd riesen.

Realiteter och fakta, hundvärlden består av mängder av folk som tycker sig kunna allt med hund, tänk på det när ni tar emot råd, använd ert sunda förnuft, eller hör efter med fler människor innan ni gör något.

Sanningen är att i hundvärlden i klubbar och föreningar sitter det människor precis som vi, med ett intresse. Dom är inte specialutbildade för att sitta och bestämma, för det finns inga sådana utbildningar, jag menar om hund (föreningutbildning finns) utan det finns några med större erfarenhet än andra inom några områden  och resten är som sagt vanliga hundmänniskor, oftast får de med mer erfarenhet i den världen en maktposition. Och som det är i föreningslivet, det man inte når med makt, blir ofta skitsnack.

Vem ska vi lyssna på, jo er själva. Tänk efter vad vill ni ha och vad förväntar ni er, lyssna på dem ni får förtroende för och som har erfarenhet. Det finns många som har hållt på i många år och som har mycket kunskap. Kolla med andra vem dom har förtroende för.

Använd sunt förnuft, se mer än det ni har precis framför ögonen och tänk efter stort och brett.